nellih.blogg.se

Kände att jag behövde detta, den senaste veckan har jag gråtit varje kväll. Jag har klarat mig ganska bra rätt länge på att tänka positivt, men det funkar inte dygnet runt hela tiden och tiden har väl sakt sitt. Klart att jag kommer fortsätta att tänka positivt och kämpa som jag har gjort hittills, det har ju hjälp en hel del emot min dödsångest för den är mycket bättre.

Jag vet inte var jag ska börja, vad jag vill få ur mig för det är såååå mycket som kretsar inom mig just nu.  Jag vill verkligen inte gnälla, verkligen inte, jag har det skit bra, jag har tak över huvudet, mat i kylskåpet en helt underbar son på snart 5år och vi kan roa oss, jag har fast anställning på 100 % inom vården, jag har det jätte bra.

 Men jag kan bli så frustrerad på allt, jag önskar att jag hade mer pengar, jag önskar jag hade någon som laga maten i kylskåpet och jag önskar jag slapp att be om hjälp med barnvaktande för att kunna jobba inom vården. Visst det finns nattis men för att jag skulle få nattis och funka för mig så skulle jag behöva en bil och bil har jag inte råd med. Och jag vill inte gnälla för jag har det så bra.. Jag vill inte gnälla, jag är inte sån, jag vill hjälpa andra och blir frustrerad över att jag inte gör mer, jag jobbar ju inom vården i alla fall, hjälper äldre att få ett värdigt slut. Men det måste finnas mer jag kan göra, jag hatar orättvisor, hatar att det finns folk som har det sämre, folk som kanske jag skulle kunna hjälpa utan att göra det. Jag vill INTE gnälla.

Jag kämpar gladligen som ensamstående mamma till Emilio, jag betalar mina räkningar när jag ska och smusslar inte med något och detta gör mig så arg, så arg när det finns folk i min närhet som gör det men tror på sin egen sanning (detta ämne kommer jag tillbaka till sen). Som under såååå många år inte gjort rätt för sig och sen bara ska ”glida” igenom livet.  Sen ha mage och säga att det kommer bli ett par kämpiga år…Ett par kämpiga år…är det kämpigt att kunna åka på mini weaken utomlands eller tillbringa 4-5 veckor utomlands på sommaren, köra runt i ganska så ny bil, äta god mat och röka som en borstbindare.

Jag älskar mina vänner som jag har runt omkring mig, ni är guld värda!!! Men det svider än i hjärtat att jag inte har min bästa vän vid min sida, livet har blivit tomt. Förr prata hon och jag flera gånger i veckan, det var hon som visste alla mina små mörka hemligheter, det var hon som fick reda på allt först, bra och dåliga saker…. Nu när det händer saker eller när tankarna snurrar på kvällen så svider det väldigt tomt… och detta gör mig ännu mer ledsen. Men ni vänner som finns kvar hos mig är jag så glad och tacksamma för.

Det som gör nu att jag har kommit in i en depression tror jag har med att Emilio pappa har börjat höra av sig och troligtvis så kommer det bli att de träffas och lär känna varandra varannan vecka. Och jag är typ glad för det, jag är ”tror” jag glad för det, han var min livskärlek som valde bort oss när Emilio var 3 månader i magen och kärleken blev till väldigt starkt HAT, ja hat är ett starkt ord men ja det är så jag känner. Jag tänker fortsätta kämpa för att Emilio ska ha en relation med honom men jag kommer nog alltid hata honom. Och allt detta gör att många saker kommer upp till ytan och jag tror i grund och botten att det inte alls har med Mats att göra utan, min egen barndom. Jag har en helt underbar mamma och utan henne vore jag inte den kvinna jag är i dag, men jag har växt upp med en alkoholiserad pappa, en pappa som drack och somna, det är vad jag minns av honom. Jag hade en pappa som var där men som inte var närvarande, han drack till jag var ca 10 år och blev sedan nykter. Mamma och pappa skilde sig i den vevan, och pappa skaffa nytt fruntimmer och vi såg inte mycket av honom, först valde han spriten framför oss och sen sedan en ny kvinna. Nu på senare år har han en ny kvinna, en mycket fin och underbar kvinna som jag tycker så mycket om, men min pappa är fortfarande ingen pappa åt mig. Nu behöver jag ingen pappa längre men jag inser att jag hela mitt liv försökt att få bekräfftels, försökt att få en pappa, utan framgång som ni förstår. Så jag har haft en pappa ”närvarande” och har inte mått bra av det, hur ska Emilio känna att han inte ens haft en pappa de 5 första åren. På sätt och viss hade jag hoppats på att jag kunnat träffa någon som hade kunnat bli ”pappa” istället, men nu är ju inte fallet så. Och det är klart att jag uppmuntrar min son och min sons pappa till att umgås men det är med blandade känslor.

Försökte för ett tag sedan förklara vad jag kände och hade upplevt för min far, det gick ju så där kan jag säga. Jag sa att han inte varit någon bra pappa men att jag hade hoppats på att han skulle kunna bli en bra morfar… kan ju säga att det gick åt helvete. Jag satt framför honom och förklara med tårar rinnande för mina kinder hur jag mådde och att jag önskar han skulle visa sig bli en bättre morfar….ja vad kan det vara 1-2 månader sen och ja han valde att inte höra av sig alls. Jag vet att jag ska skita i det…det ska jag med men jag kommer behöva arbeta med det och därför börja jag skriva denna blogg, det får bli mitt verktyg. Mitt verktyg att komma över hat och andra känslor jag har…Min känsla jag har är att en gång alkoholist alltid alkoholist…

Ja för mycket information på första inlägget men jag får bättre mig, tror att jag var tvungen att få ur mig en hel del just i dag…. Tankarna äter upp mig inne från!!!