Det kluriga i ett samtal...
Det där kluriga när man ska ta samtalet och hur man ska göra det..Det finns saker jag skulle behöva prata om bara för jag behöver klarhet... men som det är i världen så har nog många det lite jobbigt som det är just nu..
Min ångest och dödsångest har varit grym denna vecka... i torsdags kunde jag inte sluta gråta.. jag grät och gröt och gröt... försökte prata men jag bara bröt ihop.
Men ja samtalet... jag vill prata men jag vet också att den jag ska prata med kanske inte mår tipp, topp just nu men kanske mer för att det är som det är i världen och saker som händer i dennes omgivning... i min värld så är lever ju jag med ångest och depressioner året om så jag kanske kan tycka att det inte är hela världen det som den har omkring sig men sen har jag ändå den insikten att dennes bekymmer är stora för just den och allas bekymmer är så stora som den upplever det.
Jag hoppas bara att den här personer kommer ha samma förståelse för mitt mående och mitt behov av att prata.
Nu har jag skjutit fram samtalet länge och grundat för det så nu vill jag prata...
Och vet ni vad samtalet handlar om??? Inget jätte viktigt utan bara ett samtal om känslor och vad man vill i livet men som jag har dragit på... 🤔 vet inte om jag ändå någonstans varit rädd för svaren ...
Men det är klurigt att ta det där samtalet...
Hur mycket hänsyn ska jag ta,.. kommer den att ta samma som mig?
