Jävligt envis
Igår när jag träna min hemma träning så ropar hela min kropp och även jag ... Jag dör!!! DET var skit jobbigt.. I torsdag var jag ute och sprang, tänkte ta milen men kroppen skrek sluta.. Det var jätte jobbigt, och jag vet inte vad jag gör annorlunda/fel...
idag när jag väl kom ut och sprang, vilket var tungt och jobbigt men jag vet att jag måste!! Jag skulle kunnat springa och bara skrika för kroppen vill inte.. Jag körde ganska hårt, sprang på och pressa för att bli av med frustrationen. Men vid 4 km trodde jag att jag skulle dö, var tvungen att stanna, lägga huvudet mellan benen och andas i 1 1/2 min.. Sen försökte jag ge gärnet sista kilometern men benen var helt stumma och ville inte.. Fick stanna som sakt vid 5km och gå sista kilometern hem.
I all min frustration som kom jag fram till att jag har en hjärna som tvingar mig till saker, vägrar ge upp och kämpar vidare hur tungt det än är!!
Och med det så är det med min deprission och ångest också.. Jag vill så gärna ge upp men jag tillåter mig inte.. Precis som jag inte ger upp min träning fast jag bara vill ge upp .. Jag skriker lite på mig själv om att jag inte orkar, att jag tror att jag ska dö .. Morrar när jag är ute och springer och ibland kommer tårarna fram men jag frustar till och kör lite till.
Med min deprission så skulle jag verkligen vilja dra täcket över huvudet och sova, gråta och bara försvinna... Men min skalle tvingar mig upp och iväg till jobb, träning, städning och tvättning osv, jag får väl vara glad att jag har ett pannben som räcker till för flera personer så ibland så skulle jag bara vilja ge upp.. Ligga kvar i sängen och inte göra något på en vecka,.. Tjuta sova och vara låta alla mina dumma tankar mala i huvudet.. Bara känna mig liten och värdelös... Men jag vet att jag varken är liten och värdelös utan jag är duktig på det jag gör och trots att jag är osäker på mig själv så vet jag att jag är bra, bra som jag är... Bara lite annorlunda!!!
