En kvinna som inte har någon att dela sina tankar med, som brottas med panikångest och en saknad.Som behöver en plats att skriva ner tankarna som ibland äter upp mig innefrån.
Det finns säkert en del som följer mig på både min blogg och mitt insta så jag har tänkt att det verkligen måste vara två skilda världar som ni ser. Och så är det kanske, men mitt liv är ganska så normalt, jag jobbar heltid, jag tränar, lagar mat, städar, leker med sonen, gör läxor ihop med honom, planerar sommaren, betalar räkningarna och sen har jag ångest mer eller mindre varje dag, ibland flera ggr om dagen.
Men jag lever ett normalt liv som de flesta inte märker av om jag har ångest eller ej, det är nog inte så att jag försöker dölja min ångest men jag känner att ingen ändå förstår mig så jag kämpar bara på utan att försöka visa. Jag har valt ett jobb just nu när min ångest sätts på spets flera ggr per vecka, jag kämpar med och emot det men försöker få det att funka, vill inte att folk ska slå ner på mig pga av min ångest.
Jag har väldigt mycket ångest i min vardag för de allra enklaste saker som säkert eller som hindrar mig från att leva helt fullt ut men ändå med en rikt liv ändå.. jag kan vara jätte arg och frustrerad på min ångest och bara vilja skrika mig trött men gör det inte då jag har min son. Min son behöver väldigt sällan drabbas av min ångest, han märker av den ibland men för det mest får han allt eller lite till ut av livet.
Men visst i perioder önska jag att jag slapp min sjukdom, kunna planera saker utan att ha nära döden upplevelser men det väl så det ska vara för mig. Under visa perioder äger jag väldigt mycket ångest medicin och då blir jag trött och huvudet har extra svårt att få ihop saker...och det är extra jobbigt men vad gör man, kämpar vidare.. tar lite mer skit och går vidare...