Ibland är det nästan skrattretande

Jag vet inte om jag är knäpp på riktigt eller om jag faktiskt är fullt normal?
Jag funderar mycket på det? På min ångest som jag tror mig ha?
Tänk om alla människor känner som jag men att alla inte paralyserade av det som jag blir.
Jag är så rädd för så mycket och ändå så vill jag ju göra mycket, jag vill ha ut mycket mycket mer av livet men är livrädd för att saker ska hända. 
Jag vill resa och se världen men är livrädd för att om jag resor kommer jag dö i planet, eller av planet eller så kommer jag bli dålig och dö när jag är utomlands så är det värt att att resa då?
Jag är rädd för att bryta upp i från mitt hem, jag är rädd vid tanken att kanske gå vidare med Lasse (inte för att jag är helt hundra på om det är det han vill) men när jag tänker så funderar jag i de bannorna? Kommer jag och Emilio må bra att kanske bo med Lasse?
Och jag vill ju verkligen mer med livet, jag vill dela livet med kärleken, jag vill inte sova själv längre.. men är också livrädd för att göra fel.
Jag är livrädd för att vara fel!!!!
 
Jag vet att detta ändå inte är saker som jag kan påverka och jag vet att jag  inte kan göra något åt det och jag borde bara njuta och ta vara på livet som det ger mig.
Jag vet att det inte borde vara så jävla svårt!!!
Varför är det då!
 
ÄÄÄ det kommer säkert bli bra :-)