Känslor som svallar och deppigheten som trycks bort....
Känslor som svallar och deppigheten som trycks bort....
Det känns så jobbigt att det blev som det blev i helgen men samtidigt så är det ju bra, jag behövde se att jag fortfarande var hemlig, att jag fortfarande inte är någon man vill visa upp.
Det känns jobbigt för jag vill så mycket mer... Jag vill vara med den här mannen och jag tror helt säkert att han är kär i mig och vill vara med mig MEN vi tycker att saker är olika viktiga.
Jag känner att under denna vår så har jag tagit hänsyn till bara vad som är viktigt åt ett hål, jag har haft respekt för att allt kommer ta tid, från att göra slut, till att det ska gå en stund för att det ska vara ok att gå vidare. Haft respekt för alla omständigheter som har rådet i hans liv.
Jag har försökt att muntra upp och inte kräva mycket, försökt att vara en sådan snäll och trevlig tjej som jag är....
Men när blir jag viktig då???
Jag har under våren kämpat med mitt psyke då inflamationen i sköldkörtel har lekt berg och dalbana med mig, jag har svängt fån ilska. till gråt, till hopplöshet, till ångest, jag har frusit och jag har svettats, jag har haft mensrubbningar som jag blir tokig på, jag har haft mer ont i huvudet.
Trötthet men ändå sömnsvårigheter, den där allmäna känslan av att det är fel på kroppen, på huvudet.
Och när man har lite blandat av detta har det inte varit lättare att handskas med att känna att man är en tjej vid sidan av, en tjej som man träffar när han har tid.
Usscchh nu kommer mycket blääää ur mig men jag sitter på luchen och behöver göra mig av med alla känslorna för att klara av resten av dagen.
Och det är kämpigt att sitta och längta och hoppas på att han ska höra av sig och att allt blir bra... Det kommer det ju inte att bli.. jag kommer ju fortfarande vara tjejen som är hemlig!
För jag är inte viktig på så sätt... om jag vill fortsätta träffas så är det efter hans vilkor.
Det är jag som ska stå tillbaka, ingen kompremiss att ens mötas på hälften.
bläää, nu rinner tårarna och det blev ju inte alls bättre att skriva om det... mår ju bara sämre..
Sen kanske jag mår lite extra dåligt just nu då jag är inne på min 3:dje vecka mens så lite bitter och ledsen är man ju från början.. jag är såååååååå jävla trött på att inte känna att kroppen och psyket ens kan vara med mig från början så att jag bara skulle kunna ha hjärtesorg.